Vem är syndabocken?

Det spelar ingen roll om det är fiction eller dokumentär. Att det är filmer, teveserier, böcker eller radioprogram vi har sett, läst och hört femtielva gånger förut. Eller ifall vinkeln nästan är perverst perifer; från märket på Churchills cigarrer till Hitlers halvbrors irländska fru. Bara det fladdrar förbi en suddig hakkorsflagga i bakgrunden, sitter vi som klistrade.
Vi tröttnar aldrig på andra världskriget.

Precis som barn, vill vi höra samma saga om och om igen. Vi vet hur det började, vad som hände och hur det slutade. Snart har varenda journalfilmsstump digitaltvättats och färglagts, varje flygbombning kommenterats och analyserats så många gånger att ämnet borde kännas mer genomtröskat än schlagerfestivalen.
Det hjälps inte. Vi vill ha mer. Med extra allt.
Jag tror det beror på att där fanns något vi suktar efter i dag: En tydlig syndabock. Hitler var ond, punkt. Men så enkelt är det aldrig nuförtiden; de goda visar sig alltid också vara onda och de onda lite halvgoda, allt beroende på hur man ser det.

Nyanser och gråzoner är frustrerande när man vill ha utlopp för lite hederlig ilska. Fienden är numera alltid antingen vag, svårdefinierad och komplicerad – eller en själv! Det finns ingen att skylla på, ingen ansvarig att puckla på. Vi står där med knutna nävar och vevar i tomma intet.
Ta bara vardagsproblem, som när det uppstår fel i huset där man bor. Förr fanns hyresvärdar av kött och blod att ondgöra sig över. Idealet var en snål ockrare, gärna någon som lagt beslag på finaste våningen själv och ständigt höjde hyrorna utan att reparera för de andra. Inget skapar väl sådan grannsämja och tillfredsställelse som ett gemensamt svin att svära och spy galla över.

I dag bor snart alla i bostadsrätter, så om det är för kallt eller börjar spruta vatten ur badrumsrören är det liksom alltid ens eget fel. Rasar taket in, är det bostadsrättsföreningens fel och den är man medlem i och tycker man att styrelsen misskött takunderhållet är man medskyldig som inte har röstat fram en mer kompetent styrelse osv. Det är fördömt att hitta någon att bli förbannad på.
Bryter internetuppkopplingen ihop, vänder man sig desperat till sitt bredbandsbolag för att få hjälp, eller åtminstone någon att äntligen få skälla ut. Men då är kundtjänsten outsourcad till ett telefonbemanningsföretag i Härnösand och det är svårt att arbeta upp det där riktigt rättmätiga hatet inför nån stackars oskyldig 18-åring från Kramfors som stammar fram artiga servicefraser innantill ur ett papper.

Fienden är otydlig, osynlig eller onåbar bakom murar av hemsidor och fruktlösa knapptelefonstryckningar. Och gräver man tillräckligt djupt är man förmodligen, genom någon diffus fond, själv aktieägare - och därmed indirekt medsyndare – även i bredbandsbolaget.
Samma sak med finanskrisen. Jo, ur dess kölvatten drogs visserligen extremt fula fiskar som Bernard Madoff upp på land, men någon Hitler att skylla hela den globala kollapsen på var han ju inte. Tyvärr, för tänk så skönt och enkelt det hade varit.
Istället var det liksom alla bankers fel, eller våra bostadslån, eller vår konsumtion, eller finansvärlden, eller hur var det nu, kanske hela systemet? Men vilka har tillåtit det, då? Jo, politiker vi själva har valt.
Var det marknadsekonomins fel, fick vi också skylla oss själva eftersom vi inte röstat på partier som förespråkar planekonomi. Som kommunist skulle man å andra sidan bli ofräscht medskyldig till så mycket annat.

Chefer är inte heller längre vad de varit. Strama kommendanter i kostym har ersatts av kramiga kompisar i bussiga tröjor. De lyssnar förtroligt på dina privata problem, pratar om jämställdhet och vi-känsla, ja går till och med ut och tar en öl med hela avdelningen efter jobbet.
Sabotage! Det går inte att bli arg på en sån listig lismare. När chefen sedan höjer sin bonus, befordrar din rival och ger dig sparken, gör han det med så bekymrade ögonbryn att det liksom är mest synd om honom.
Det har blivit med allting som med vädret. Man har ingenstans att klaga, ingen dörr att sparka in, ingen att göra voodoo-docka av och köra nålar genom. Ingenting är liksom någonsin någons fel nuförtiden.

Men tillvaron består fortfarande av frustrationer, irritationer och tillkortakommanden. Utan ventiler, vad händer med det övertryck som bildas och till slut måste få utlopp?
Ja, i värsta fall börjar man väl leta syndabockar bland kolleger, ägna sig åt mobbning och utfrysning, vända frustrationen mot familjen, sparka hunden eller skylla på invandrare. I brist på andra måltavlor.
Då är det nog bra att vi har den där gamla svartvita konflikten att plocka fram ur bokhyllan, dvd-samlingen eller teves historiekanaler. Allt var Hitlers fel. Det goda vann över det onda. Snälla berätta sagan en gång till, så vi kan somna i ro.